PROBLEM IN USA
26 Augusti. Jag vet att det här datumet och den här dagen föralltid kommer finnas som en påminnelse över vad jag valde att göra med mitt liv. Det är en påminnelse att aldrig vara allt för bekväm i sin tillvaro och att man alltid ska förvänta sig nya saker i livet. Nu är det nämnligen så att min värdmamma berättade för mig idag att hon tänkte göra en around-america-trip tillsammans med barnen i en husbil från och med nästa år. Låter inte som en big deal. Men vi snackar 7 månader, barnen ska inte gå i skolan utan bli "homeschooled", men jag har möjligheten att se allt i USA som någon någonsin kunde ha drömt om. Samtidigt slår det mig att jag, en nittonårig tjej, alltså fortfarande en "tonåring" som bestämde sig för att bo hos en annan familj i ett helt år, plötsligt befinner mig i den här situationen som jag egentligen inte är mentalt redo för. Sedan april detta år har jag varit fast målsatt över att jag kommer 1. bo i USA 2. bo i ett hus 3. bo i EN stad. Så blev det ju inte riktigt.
Samtidigt inser jag att var det inte det här jag egentligen ville? Inte att sitta och rutna i ett hus, utan för att se och uppleva saker som jag senare inte kommer ha tid eller pengar för.
Dock så gör det faktum att jag kanske kommer befinna mig på resande fot i ett halvår att jag sakna hemma så sjukt mycket att det gör ont i hjärtat varje gång någon säger "mamma", "pappa" eller "syster". För att jag vet att de är så otroligt långt borta från mig och jag har inte möjlighet att säga dessa ord så pass ofta som jag egentligen vill. Sen är det inte helt omöjligt att vi ses några gånger under det halvåret, men det gör ont att det inte är med dem jag delar denna upplevelse med. Varför ska jag vara så himla nyfiken på världen? Varför kunde jag inte bara stanna i Linköping? Ah, alla dessa frågor som enbart har ett svar: Jag är den jag är, jag vill se världen även fast det betyder att jag kommer ha ont i hjärtat av saknad. För jag vet att vara hemma och klappa sina föräldrar på huvudet inte kommer göra mig mer lycklig. Deras kärlek är lika stark här som den är hemma, vilket också är anlednigen till varför jag känner som jag känner.
Å andra sidan, tänk vad många ställen jag kommer ha besökt innan jag ens fyllt 20?! Jag tror det var ca 48 stater sammanlagt. Detta skulle kunna vara världens dunder blogg där jag delar med mig av alla konstiga upplevelser som jag möter på vägen.
Gash, sorry om detta gjorde vissa av er förvirrade, det är bara det att klockan är 02.34 hemma och ingen är vaken, vilket betyder att jag sitter här ensam med mina tankar. Så bloggen är det enda stället jag verkligen kan skriva ur mig... (då jag råkar sakna någonting som heter dagbok hahah).