marinainusa.blogg.se

 

 

 

 

 

Jag har fått en del klagomål angående den dåliga uppdateringen... MEN det finns en anledning! :) I fredags kom jag alltså fram till Raleigh, North Carolina där min hostmom, Lovisa (barnens au pair som jag kommer ersätta) och barnen väntade på mig. BTW, au pair skolan i NYC var egentligen hur kul som helst, om man kollar på det stora hela. De svenska tjejerna (alla är inte med på bilden) var hur underbara som helts, så man behövde egentligen aldrig ha tråkigt. Sedan blev jag också bästa vän med tyskarna som jag bodde med (haha) så det var ju också bra! Hur som helst, sedan dess att jag varit framme i Raleigh har det varit fullt ös. I lördags var vi och klättrade och sedan på kväll tog Lovisa mig till hennes kompisar som var på någon resturang och sen vidare hem till någon där vi satt ca 20 pers och spelade kort, vilket var helt underbart kul. Igår fick jag köra för första gången vilket inte var det lättaste jag gjort i mitt liv. Här lever man med motot "att köra farligt är säkert"... låter helt stört, men om sanningen ska fram så ligger det något i det. Har dock ALDRIG kört så dåligt och farligt som jag gjort idag. Förstår inte hur föräldrarna hade tänkt att jag skulle köra barnen så... helt jäkla stört om man frågar mig. Annan kultur och syn på saker antar jag. Idag har barnen varit borta på camp, så Lovisa visade mig runt kvarteret (allt ser banne mig likadant ut!) medan barnens kusin Rebecca shoppade loss på Crabtree (superstort mall). Vidare på eftermiddagen var vi vid poolen och latade oss och nu på kvällen har vi varit på en SUPERGOD resteurang called Cheesecake factory (btw, om det fortsätter såhär så rullar jag snart hem). Allt annat har varit bra. Lite annorlunda värld här måste jag säga. Känns som jag liksom lärt mig mer om männskligheten på enbart de få dagar jag varit här. Kanske låter konstigt med sant! Aja, ska sova nu! //♥

 

Ett tips bara: försök aldrig platta håret när du använder en adapter, 1, det kommer ta minst 1 timmar för plattången att bli uppvärmd, 2, det är ändå lika fuktigt ute som i en regnskog så det spelar ingen roll om du plattar det eller inte... du kommer ändå se ut som en krulltott i slutändan. MVH, tjejen som har försökt. 

Vid första tanke tänkte jag skriva vilken dag det är, tills jag insåg att jag inte har en aning. Igår gick flyget till London för att sedan byta flyg och åka vidare mot New York, som tur var var vi ca 10 tjejer som åkte tillsammans! Så efter 11 timmars resande, var av de sista timmarna var ett helvete då jag inte visste om jag skulle spy eller dö av huvudvärk, var vi äntligen framme. Snacka om big ställe, skolan är idelad i olika hus var av vissa enbart är massa rum där man sover. Delar rum med två tyskar (kryllar av tyskar här). Imorgon återstår en sista dag i skolan, på torsdag bär det av för en heldag i New York City och på fredag flyger jag till familjen! // xoxo

 

 

 

 

 

Imorgon gäller det. Sa hej då till mina älskade tjejer, vilket blev en gråtfest. Gud vad jag älskar dem, helt galet. Därför känns det extra mycket i hjärtat att släppa taget om dem och börja vandra sin egna väg. Jag tror det blir bra. Allt kommer bli bra. 

Det här med att packa har jag alltid fått ryssnigar för. Hatar att packa. Hatar att se högar med kläder skrynklas ihop för att få plats i en resväska likt en elefant (men som inte får väga mer än 23 kg). Det är i alla fall (delvis) gjort nu! Känns skönt. Okej, ska sluta snacka resväskor, kläder och annat trams. 

 

Ikväll blir det restaurangbesök tillsammans med tjejerna för ett final (oh yes) good bye... vi får se hur det går. // xoxo

 

FREDAG! Måndag börjar närma sig med stormsteg och det känns verkligen! Har haft ett taight schema hela vecka för att hinna umgås med alla en sista gång, någon som inte riktigt har funkat då jag inte kan få mig själv att säga hej då till alla. Vänner som man träffar nästan varje dag (Linnea, Sofie, Sofia) eller ÅTMINDSTÅNDE någon gång i veckan (The Five Best Friends) har man svårt att dra sig ifrån. Kalla mig töntig, men de är verkligen vänner som hänger med i vått och torrt, och kommer kännas helt otroligt stört att inte träffa dem på ett helt år. 

 

Sen är det det där med familjen, kan inte ens tänka mig att jag ska lämna dem för ett helt år utan att få tårar i ögonen. Mina älskade föräldrar och min älskade lillasyster. Hur ska jag klara mig utan dem i min närhet, och den allra viktigaste frågan, hur ska de klara sig utan mig? 

 

TROTS allt detta så måste man kolla på det positiva. Det är trots allt BARA 1 år. Dessutom så finns iphones, facebook och skype, så jag kommer inte vara helt isolerad från det som händer här hemma. 

 

 

SNART BÖRJAR ÄVENTYRET! // xoxo